Man är ju som bra ändåå, inte va.

Fettisdag alltså. Hela dagen har spenderats med att baka semlor, i stort sett hela dagen, dra mig baklänges vad gott färska semlor luktar, muuuums!

Min energi är helt slut. Den räcker ungefär till en arbetsdag, sen är jag helt paj, vill bara grina. Idag vart vi bjuden på semla på jobbet. Jag åt ingen då jag fick Niclas att vilja gå på Tages med mig ikväll och tänkte att det kunde vara godast om jag inte hade ätit nån innan, även om dom luktade himmelskt gott. Väl hemma lagade vi middag och dog sen båda två i soffan. Niclas ångrade sig angående promenaden till Tages och ville åka bil runt sju istället, jag vart opepp och kände att jag inte förtjänade nån semla om jag inte tog en promenad dit och hem, plus att det är mycket godare att äta semla och dricka oboyen till om man är lite frusen i kroppen. Vi bestämde i alla fall att vi skulle ta promenaden om det var mindre än -8C ute när klockan slog 19, det visste jag ju att det skulle vara så jag la mig gott och sov en halvtimme. När klockan slog sju, gjorde vi oss iordning, jag diskade undan middagen och kollade blodsockret. 1,9, jaaaaaa men fan va bra! Kände inte ens att det var så lågt förrän jag såg det, då bröt det ut och jag började kallsvettas och vart fruktansvärt hängig. Drack ett par glas mjölk och åt nån macka innan jag piggnade till, insåg dock fort att jag inte var på humör för en tur till Tages längre, främst för att jag insett att jag inte skulle orka med nån promenad efter mitt blodsockerfall. Skiiiitjävladiabetes ibland alltså, blä.

Så, jag har alltså inte fått i mig nån god semla idag, trots att jag har stått och bakat 750 stycken. Jag fick inte nån träning överhuvudtaget, och jag fick ingen mysig stund på Tages med Niclas. Och gissa vad? Jag grinar bara åt det, för jag orkar inte inte bry mig, blodsockerfallet har bjudit på en fin huvudvärk också, himla fint. Snart tänker jag ha slut på tårar på onödiga grejer.

/Lipsillen.