Happiness is not a destination, it's a way of life

Livet alltså. Jag har gått och tänkt på det i stort sett hela dagen idag, livet. 

Vad är meningen med det egentligen? Är det meningen att vi ska jobba ihjäl oss? Att varje dag ska vara den andra lik? Vi går till jobbet, måndag till fredag, och varje dag längtar vi tills vi slutar, tills det är helg, eller tills vi äntligen får semester, oberoende på om vi gillar vårt jobb eller inte. Man längtar alltid tills det är gjort, och ändå är det det vi spenderar mest tid på att göra, att jobba. Man pratar om att fånga dagen, och just ordet Carpe Diem är ett ord som många använder mycket idag, som en tatuering, väggord, eller status på facebook kanske, och ändå gör vi det inte? 

Går livet ut på att jobba jobba jobba, för att försöka spara pengar så man kan resa en sväng, för att sen behöva komma hem och spara pengar igen? Jobbar vi för att kunna spara pengar till en lägenhet vi jättegärna vill ha, eller en hund, eller det framtida familjelivet, klockan tickar ju faktiskt, snart måste vi ju börja tänka framåt? Eller? 

Många människor har så bråttom i livet, inklusive jag. Det tråkigaste med att ha bråttom är att vi inte kommer hinna med allt vi borde hinna med innan vi dör. Jag kanske inte kommer hinna med min drömresa till USA, att få bila längst västkusten i en cab och sjunga mina favoritlåtar så högt jag bara kan, och anledningen till att jag inte kommer hinna är för att jag inte kommer hinna spara ihop dom pengarna innan bebisklockan ringer, för ärligt talat så är jag redan sugen på bebisar, just nu vill jag ha tusen, men varför denna stress? Varför vill jag redan ha dom när jag längtar efter så mycket annat samtidigt? Är det för att alla andra vänner också börjar känna suget, och för att det redan ploppar ut bebisar till höger och vänster? Eller är det för att jag är lycklig, för att jag har hittat pappan till mina barn och vill göra kopior av oss direkt? 

Frågorna är många, och ibland snurrar det tusen till i min skalle, frågan är bara hur bråttom man ska ha med livet? Det tar slut någon gång, men än är det förhoppningsvis långt kvar, och man ska hinna med mycket. Ska man nöja sig med hälften av vad man vill med livet eller ska man lära sig att andas och faktiskt inse att man inte behöver ha gjort allt man tänkt innan man fyllt 30, för om man gjort det, vad ska man då göra resten av sina kanske 50 år, ångra det man aldrig hann göra?